Uppe vid stugan

Ringsignalen skar genom tystnaden likt ett rakblad. Majken ryckte till och kisade ut i det dunkla hotellrummet. De röda siffrorna på väckarklockan lyste nedlåtande mot henne. 00:22. Få bra samtal ringdes efter midnatt. Hon fumlade efter telefonen. När hon såg vem det var så önskade hon att det kunde sluta ringa, men varje signal var högre än den förra.
 
"Joel, vad är det?" svarade hon oroligt.
 
"Jag tror att det är något fel på Flisan." Joels röst darrade lätt.
 
"Vad menar du? Är hon sjuk? Har hon feber?"
 
Hennes man tvekade. "Nej, det är inget sånt. Det är bara det… Jag tror inte att det är Flisan längre."
 
Majkens sömndruckna hjärna hängde inte med. "Vad är det du säger? Är hon inte Flisan?"
 
"Jag vet att det låter konstigt… Men lyssna på mig. Det är någon annan som utger sig för att vara henne."
 
Majken satte sig upp i sängen. "Sluta nu Joel, du skrämmer mig. Så klart att det är din dotter. Snälla säg att du förstår det."
 
"Majken, du måste tro mig. Jag är så rädd nu och vet inte vad jag ska ta mig till." Orden var desperata och han var nära att brista ut i gråt.

Majken tog ett par djupa andetag. "OK, ta det bara lugnt Joel. Vi löser det här. Låt oss ta ett steg tillbaka OK? Vad är det som gör att du inte tror att det är Flisan?"
 
Joel svalde hårt. "Vi var i skogen och plockade bär till efterrätten. Jag var tvungen att kissa. När jag kom tillbaka var hon borta. Fan, jag är ledsen men jag var så kissnödig."
 
"Joel, det är lugnt. Andas bara djupt. Vad hände sen?"
 
"Jag letade överallt, men... hon var borta. Så jag sprang tillbaka till stugan. Då såg jag henne… åh herre Gud."
 
"Joel, vad var det du såg?"
 
"Om du—vänta!” Joel tystnade. "Hon försöker ta sig in. Jag måste sluta."
 
"Vänta! Har du låst in dig i sovrummet? Joel, nu har du—“ Telefonsamtalet bröts och Majken stirrade på telefonen.

#

Joel hade alltid varit en smula introvert, men det var just den där blyga blicken och hans tysta leende som hon föll för. Med åren så byggde han upp ett självförtroende, något som hon i tysthet tog åt sig äran för.

Problemen började när han fick tjänsten som projektledare på byggfirman. Det var bara småsaker till en början. Han glömde vart han lagt telefonen och bilnycklarna. Sen eskalerade det. Fort. Han började glömma namnen på bekanta och viktiga möten och en eftermiddag då han hämtat upp Flisan på skolan visste han inte var de bodde.

Stress sa de i början och skrattade bort det. Det skulle nog ge med sig när han vant sig vid den ökade arbetsbördan. Men så en morgon fann hon honom stå framför sovrumsväggen. “Vad gör du?” frågade hon och blicken han gav henne fick henne att rysa.

“Ser du fläcken på väggen? Den ändrar sig varje dag nu.”

Hon såg inget fel på väggen. Tapeten såg ut som den alltid gjort. “Nej, jag kan inte se något, älskling.”

“Först trodde jag det kunde vara en vattenläcka från taket. Men sen såg jag en till på kontoret och en till i baracken ute på bygget. Jag vet inte vad det är, men det känns inget vidare.” Majken höll med. Grannen gick med på att ta hand om Flisan och hon skjutsade upp Joel på akuten.

“Funktionell psykos utlöst av extrem mental stress.” Förklarade en ung doktor lugnt och sakligt. “Just nu är din hjärna som en rödglödgad motor och vi måste låta den svalna.” Fortsatte hon. Prognosen var dock god. Sjukskrivning, läkemedel och terapi var boten, något som Joel motvilligt gick med på.

Efter en tid började den gamla Joel tina fram. Han blev mer avslappnad, lekte med Flisan och började dra de där skämten som bara han skrattade åt. Han visade också upp ett förnyat sensuellt intresse för deras relation, något som Majken innerligt hade saknat. När han föreslog att han skulle ta med sig Flisan upp till stugan medan Majken var på en konferens över helgen så tyckte hon det lät som en bra idé. Nu var hon inte lika säker.

Hon vankade av och an och bet på naglarna. Skulle hon ringa polisen? Hon såg polisbilarna med blåljusen uppe vid stugan framför sig som i en dålig film. Hon såg också hur socialen omhändertog Flisan. Livet skulle aldrig bli detsamma igen. Nej, det här var något de måste reda ut själva i första hand. Om hon gav sig av nu skulle hon kunna vara framme vid stugan före småtimmarna. Flisan och Joel skulle må bra. Det var nog inte så illa som hon trodde.

Majken slängde på sig ett par jeans och en stickad tröja innan hon rafsade ned resten av packningen i väskan. Hon lämnade en lapp nere i receptionen till chefen att hon skulle ringa honom. Kvickt satte hon ett alarm på telefonen så hon inte skulle glömma och gav sig av.
 
#

Motorvägen låg framför henne som en åderlåten ven. Kaffet från bensinstationen smakade bränt diesel, men gjorde jobbet sitt. Alla samtal till Joel gick direkt till röstbrevlådan och hon ångrade att de inte gett Flisan sin egen telefon. Hon gjorde sitt bästa för att trycka bort oron medan timmarna, milen och det billiga kaffet tog henne genom natten.

Det var fortfarande mörkt när hon tog av från motorvägen och in på småvägarna som tog henne ut på landsbygden. Hon körde förbi den nedlagda lanthandeln där Flisan alltid fick en klubba, den söta lilla kyrkan där de stod framför prästen. Det var så länge sedan nu att det kändes som helt andra personer. Personer med framtidstro och glädje i blicken. Hon undrade om hon någonsin skulle möta dem igen.

Stugan stod som en mörk silhuett i dunklet. Det lyste svagt ur det lilla köksfönstret. Hon klev ur bilen och skyndade sig över gården genom den kyliga morgondimman. När hon kom upp på farstun såg hon att ytterdörren stod på glänt. Hon lovade sig själv att vad som än väntade henne därinne så skulle hon förbli lugn. Sedan sköt hon upp dörren med foten.

Flisan stod i den smala hallen. När Majken såg sin dotter brast något inom henne och ångesten sköljdes bort. Hon rusade fram och slängde armarna runt Flisans späda kropp. “Åh gumman!” utbrast hon. “Vad glad jag är att se dig. Mamma är här nu. Allt kommer att bli bra.”

Flisan var oberörd. “Följ med mig ut och lek, mamma. Jag vill visa dig något.” viskade hon och gled ur hennes famn. Majken kände ett obehag. Något var fel, men hon kunde inte sätta fingret på vad. “Vänta lite, gumman, jag vill nog prata med pappa först.”

Flisan suckade och himlade med ögonen. “Men han sover nu. Kom och lek med mig istället. Jag har saknat dig, mamma.”

“Men tänk om pappa vaknar och upptäcker att vi är borta. Då blir han nog väldigt orolig. Tror du inte?”

Flisan fnissade. “Men det gör han inte.”

Då såg hon det. Något djupt inne i Flisans blå ögon. Något främmande. Något som slingrade sig runt hennes sinne och drog i det som ett koppel. Majken försökte titta bort, men det var för sent. Ett förvridet leende spred sig över Flisans hjärtformade ansikte, och hon sträckte fram sin hand. “Följ med mig.” Sa hon, och Majken kunde inte göra annat.

#

Flisan nynnande medan hon drog med sig Majken över gården och in i skogen. Färden gick över stock och sten. Majken kände sig fångad i en feberdröm. I ett töcken skymtade hon deras bärställe och den uttorkade myren innan de befann sig djupt inne i skogen, där dova viskningar susade mellan träden.

Bakom en törnbuske vid ett övervuxet stenröse dolde sig en smal gång som tog dem under marken. Luften var unken och marken täckt av ruttna löv och små kadaver. En märklig mossa på väggarna gav ifrån sig ett svagt grönaktigt sken. När de kom in i ett litet bergrum stannade Flisan.
En brasa sprakade mitt i rummet med en kittel över sig och röken stack i ögonen. Ett par stenar täckta med djurfällar stod runt eldstaden. I bortre ändan skymtade ett stenbord. Hon tyckte sig skymta något ligga på bordet bland stenkrus och grönsaker. Innan hon kunde se vad det var, så vaggade en grotesk varelse ut i rummet, och Majken ryggade tillbaka.

Varelsens skinn glänste i eldens sken. Två nakna bröst hängde som tomma säckar på varsin sida om den enorma kulmagen. Det stripiga håret låg klistrat över det vanställda ansiktet och illviljan lyste ur de små svarta ögonen. Det var som att trollen från hennes farmors sagor plötsligt fått liv och tagit sig in i hennes värld.

Flisan drog henne närmare varelsen och då såg hon tydligt att det låg en flicka på bordet. Marken gungade under hennes fötter och det knöt sig i hennes bröst när hon såg att det var Flisan. Hur var det möjligt? Hon tittade ned och en gräslig liten figur tittade upp mot henne med ett förnöjt flin.

Den stora varelsen kom närmare. Stanken av urin och ingrodd svett fick henne att kväljas. Trollet skrockade och drog sin trasiga nagel över Majkens kind och slickade sig om läpparna. Sen vände hon sig mot bordet och tog upp en liten yxa.

Varelsen vände och vred på Flisans kropp som att hon var ett stycke kött hos slaktaren innan hon höjde yxan. “Nej, nej, sluta!” Kved Majken. Den lilla varelsen släppte Majkens hand och klappade händerna i extas.

Ett rakbladsvasst ljud ekade genom rummet. Yxan föll till marken. Varelserna tjöt och höll för öronen. Först förstod Majken ingenting, sen gick det upp för henne. Alarmet.

Hon fiskade upp telefonen som en liten sköld mot varelserna som drog sig tillbaka in i berggrundens mörker. Hon grabbade tag i Flisan och skakade om henne. “Snälla Flisan, du måste vakna nu!”

Flisan öppnade ögonen och tittade sig yrvaken omkring. “Mamma? Var…Var är vi?”

Majken skrattade till. “I en ond dröm. Men mamma ska ta dig ur den.” Hon stoppade ned telefonen i fickan och skopade upp Flisan i sina armar.

Ledd av skenet från mossan och löven på marken tog de sig upp genom virrvarret av gångar. När hon kände den friska luften och såg det svaga ljuset från skrevan så tystnade alarmet. Ett vansinnigt vrål ekade upp genom tunnlarna. Majken försökte öka på stegen, men musklerna skrek av utmattning. De var så nära nu. Marken skakade och hon hörde hur något närmade sig bakifrån. Med ett stön försökte hon skynda sig. Snart kände hon hur den vedervärdiga doften slickade henne i nacken och hur något greppade efter henne. Med en sista ansträngning kastade hon sig mot ljuset och sekunden senare föll de ut på den mjuka mossen. Morgonsolen lyste ned genom grenverket och ett långdraget skrik kom inifrån röset innan det blev så tyst det kunde bli i en skog.

#

Begravningen var stillsam och fin. Flisan sjöng en barnvisa och inte ett hjärta var oberört. En stroke, troligen helt smärtfri, hade läkarna sagt. Majken visste inte längre vad hon skulle tro. Hon var bara tacksam över att Flisan inte verkade komma ihåg någonting av vad som hände uppe vid stugan. Hennes egna suddiga minnen hade hon begravt i ett mörkt hörn och hoppades innerligt att de skulle stanna där. När de gick ut ur kyrkan och ned mot kyrkogården tog Flisan hennes hand. Majken försökte att inte bry sig om det förnöjda flinet i Flisans ansikte. Det skulle nog också ge med sig med tiden, trodde hon.

###