Majken låg i den mjuka hotellsängen och stirrade ut i mörkret. Det var länge sedan hon hörde någon i korridoren utanför och ljuden från de andra rummen hade sedan länge avtagit. Allt som återstod var ventilationens rogivande ljud. Hon var precis på väg att somna när mobilsignalen bröt tystnaden som en sten genom ett fönster. Med ett stön sträckte hon sig efter telefonen. När hon såg vem det var fick hon en kall klump i bröstet.
“Hej, är allting OK?” svarade hon ängsligt.
“Jag tror att det är något fel på Flisan.” Fredriks röst var dämpad.
“Vad menar du, är hon sjuk?” En svår förkylning gick runt på Flisans skola och nästan ingen hade klarat sig — förutom Flisan.
Hennes man dröjde på svaret. ”Nej, hon är inte sjuk. Men jag tror inte det är hon längre.”
“Vad pratar du om? Vad menar du att det inte är hon?”
“Jag vet att det låter konstigt. Jag vet inte hur, men jag tror att det är någon som utger sig för att vara henne.”
Majken satte sig abrupt upp i sängen. “Sluta Fredrik, du skrämmer mig. Så klart det är din dotter, det förstår du väl. Snälla säg att du gör det.”
Fredrik blev irriterad. “Du lyssnar ju inte på mig. Förstår du inte hur rädd jag är just nu? Det är inte Flisan, jag är säker!”
“OK, jag hör vad du säger.” Majken tog ett djupt andetag. ”Men Fredrik kan vi inte ta ett steg tillbaka. Berätta för mig vad det är som gör att du inte tror det är vår dotter.”
”I eftermiddags gick hon ut i skogen för att plocka lite bär som vi skulle ha till efterrätten. När hon inte hade kommit tillbaka på en stund, så gav jag mig i väg för att leta efter henne. Jag letaletade överallt men kunde inte hitta henne så jag skyndade mig tillbaka. Då såg jag henne vid stugan och jag blev så lättad. Men när jag kom närmare såg jag direkt att det inte var hon.”
Majken slappande av. “Men Fredrik, förstår du inte att hon bara hade råkat gå vilse? Stackars gumman, hon måste ju vara livrädd. Hon behöver ditt stöd nu, Fredrik och inte det här tramset.”
“Nej du lyssnar ju inte. Det är jag som är livrädd, hör du det? Hade du sett— Vänta!” Det blev tyst i telefonen och Majken höll andan. “Jag måste lägga på. Jag tror att hon försöker ta sig in i sovrummet.”
”Vänta! Har du låst in dig i sovrummet? Fredrik nu har du—” Samtalet bröts och Majken stirrade chokat på telefonen.
#
Fredrik hade alltid varit en smula introvert, men det var just det där blya leendet och den blya blicken under den blonda luggen som hade fått henne på fall. Med åren kom självförtroendet och han började ta för sig mer av livet, något som Majken i tysthet tog åt sig äran för.
Det var när han fick tjänsten som platschef på byggfirman som problemen började. Till en början var det mest småsaker. Han tappade bort bilnycklarna eller kunde glömma koden till bankkortet. Sen eskalerade det och han glömde namnen på bekanta och en gång efter att han hämtat Flisan på skolan visste han inte var de bodde.
Stress sa de i början och skrattade bort det. Det skulle nog ge med sig när han vant sig vid den ökade arbetsbördan. Men en morgon fann hon honom framför sovrumsväggen. När hon frågade vad han gjorde fick hon en blick som fick nackhåren att resa sig.
“Ser du fläcken där på tapeten, älskling?”
“Nej, jag tror inte det.” Så vitt hon kunde se såg den mönstrade tapeten precis likadan ut som den gjort de senaste nio åren.
“Titta på den. Den växer för varje dag nu. Är inte det konstigt?”
Majken visste inte vad hon skulle säga.
”Först trodde jag att det kunde vara vatten från någon läcka på taket som letat sig ned bakom väggen. Men sen upptäckte jag en liknande fläck ute på en bod på bygget och sen en till på kontoret. Jag vet inte vad det är som pågår, men det känns inte bra just nu, Majken.”
Majken höll med. Hon sjukanmälde sig och skjutsade upp honom till akuten. Diagnosen, funktionell psykos utlöst av extrem mental stress, kom inte som en direkt överraskning. Läkaren förklarade att Fredriks hjärna kunde beskrivas som en rödglödgad motor, men att prognosen var god. Sjukskrivning, läkemedel och terapi var boten, något som Fredrik motvilligt gick med på.
Efter en tid började den gamla Fredrik att tina fram. Han blev mer avslappnad och började dra de där skämten som bara han skrattade åt. Han visade också upp ett förnyat sensuellt intresse för deras relation, något som Majken innerligt hade saknat. Flisan uppskattade att han spenderade mer tid med att leka och läsa för henne. Så när han föreslog att han skulle ta med sig Flisan upp till stugan medan Majken var på en helgkonferens, tyckte hon att det lät som en strålande idé. Nu var hon inte lika säker.
Hon bet på naglarna och vankade av och an i hotellrummet. Vad var det rätta att göra? Borde hon ringa polisen? Hon kände att det kunde göra mer skada än nytta. Tänk om socialen blev inblandad? Skulle de då kunna ta Flisan ifrån dem? Hur skulle det se ut? Nej, det här var något som de måste reda ut själva först och främst. Hon kastade en blick på klockan och konstaterade att hon skulle kunna vara uppe vid stugan kring morgontimmarna om hon gav sig av genast.
Majken slängde på sig ett par jeans och en stickad tröja innan hon rafsade ned resten av packningen i väskan. Hon trodde knappast att hon skulle komma tillbaka. Hon funderade om hon skulle säga till chefen, men kom på att det kunde misstolkas om hon knackade på hans dörr vid den här tiden. Då var det bättre att hon ringde honom i morgon bitti i stället. Det skulle även ge henne lite tid att komma på en klädsam förklaring också. Kvickt ställde hon ett alarm på mobiltelefonen så hon inte skulle glömma och gav sig i väg.
#
Motorvägen låg framför henne som en åderlåten ven. Kaffet från bensinstationen smakade bränt diesel, men gjorde jobbet med bravur. Varje gång hon försökte ringa Fredrik gick samtalet till röstbrevlådan och hon ångrade bittert att de beslutat vänta tills Flisan fyllde tio innan hon skulle få en egen telefon.
Hon gjorde sitt bästa för att trycka bort oron, och snart gick hennes hjärna in i ett reptil läge och timmarna och milen och det billiga kaffet flöt på genom natten.
Det var fortfarande mörkt när hon tog av från motorvägen och in på småvägarna som ledde henne ut på landsbygden. Hon körde förbi den nedlagda lanthandeln där de brukade stanna och köpa glass när Flisan var liten, den gamla skolan och den söta kyrkan. Hon minns hur stolt Fredrik hade varit över att få gifta sig i kyrkan som följt hans familj i generationer och hur lycklig hon var att ge sig själv till honom den dagen.
När hon svängde in på den smala grusvägen som slingrade sig genom skogen blev hon klarvaken. Spänt följde hon ljuskäglorna genom den tunna morgondimman tills siluetten av stugan uppenbarade sig i slutet av vägen. Fredrik hade berättat att det en gång varit ett torp som senare byggts om till ett hus någon gång på 1800-talet där både hans föräldrar och farföräldrar hade växt upp.
När hon svängde upp på gårdsplanen lyste det svagt från allrummet och hennes hjärta skuttade till. Den råa morgonluften trängde igenom kläderna medan hon skyndade sig över gårdsplanen. Ytterdörren stod litet på glänt och hon lovade sig själv att vad som än väntade på henne där inne så skulle hon hålla sig lugn. Med ett djupt andetag och tryckte upp dörren.
Flisan stod i hallen och Majken rusade fram och kramade om henne. “Åh gumman!” utbrast hon. “Vad jag är glad att se dig. Mamma är här nu. Allt kommer att bli bra.”
“Följ med mig ut och lek mamma. Jag vill visa dig något.” Viskade Flisan och gled ur hennes famn. Majken kände sig plötsligt illa till mods. Det var något som inte stämde. Det kändes i hela kroppen men hon kunde inte sätta fingret på vad. “Vänta lite gumman, jag vill nog prata med pappa först.”
Flisan suckade och himlade med ögonen. “Men han sover nu. Kom ut och lek med mig i stället. Jag har saknat dig mamma.”
“Men tänk om pappa vaknar och upptäcker att vi är borta. Då blir han nog väldigt orolig. Tror du inte?”
Flisan fnissade. “Men det gör han inte.”
Då såg hon det. Det var något i Flisan blick. Något främmande som slingrade sig runt hennes sinne och drog i det som ett koppel. Majken försökte titta bort men det var för sent. Ett förvridet leende spred sig över Flisans hjärtformade ansikte och hon sträckte fram sin hand. “Följ med mig.” Sa hon och Majken kunde inte göra annat.
#
Flisan nynnande på en underlig melodi medan hon drog med sig Majken över gården och in i skogen. Färden gick över stock och sten och det var som att Majken var fångad i en feberdröm där hennes kropp rörde sig efter eget ackord. Som i ett töcken skymtade hon deras bärställe och den uttorkade myren innan de plötsligt befann sig djupt inne i skogen, där dova viskningar susade mellan träden.
De kom fram till ett stort stenröse och bakom ett buskage dolde sig en smal gång som tog dem ned under marken. Luften var unken och marken var täckt av våta löv och här och där skymtade hon gamla djurkadaver. När Majken sakta återfick sina sinnen, befann de sig i ett litet bergrum.
Mitt i rummet sprakade det en brasa med en stor kittel hängandes ovanför. Ett par stenar täckta med djurfällar stod i en ring runt eldstaden. I bortre ändan stod ett stenbord och i dunklet tyckte hon sig skymta att det låg något ovan på bordet. Då vaggande en grotesk varelse ut i rummet och Majken ryggade tillbaka.
Varelsens skinn glänste i eldens sken och dem nakna brösten hängde som tomma säckar på var sin sida om den enorma hängmagen. Det stripiga håret låg klistrat över det vanställda ansiktet och illviljan lyste ur de svarta ögonen. Det var som att trollen från hennes farmors sagor plötsligt fått liv och tagit sig i vår värld.
När Flisan drog henne närmare trollet såg Majken till sin förskräckelse att det var en liten flicka som låg på bordet. Flickan var så lik Flisan att det inte kunde vara någon annan. Rummet snurrade och Majken fick svårt att andas. Hur kunde det vara möjligt? Hon tittade ned och ett gräsligt litet troll tittade upp på henne med ett nöjt flin.
Trollet vaggade fram till Majken. Stanken av urin och ingrodd svett fick henne att kväljas. Trollet skrockade och drog sin trasiga långa nagel över Majkens kind och slickade sig om läpparna. Sen vände hon sig mot bordet och tog upp en liten yxa.
Hon vände och vred på Flisan som om att hon bara var ett stycke kött på slaktarens bord. Majken började gråta. Det kunde inte vara något annat än en mardröm, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte vakna. När trollet lagt Flisan på sidan så höjde hon yxan högt över huvudet. Med ett skratt släppte det lilla trollet Majken och började klappade händerna i extas.
Ett rakbladsvasst ljud ekade plötsligt genom rummet. Med tjut släppte trollet yxan och höll för sina öron. Det lilla trollet gjorde likadant och gömde sig bakom trollkvinnan. Majken förstod först ingenting, men när hon förstod att ljudet kom från henne gick det upp för henne — larmet.
Hon fiskade upp telefonen och höll upp den mot trollen som snabbt ryggade tillbaka in i dunklet. Sen grabbade hon tag i Flisan. “Snälla vakna, vi måste skynda oss!”
“Mamma? Var är jag?” Flisan tittade sig sömndrucket omkring. “I en ond dröm, men mamma ska ta dig ur den.”
Medan larmet ljöd tog de sig upp genom virrvarret av gångar genom att låta löven vägleda dem. När frisk luft slog emot dem så tystnande larmet tvärt. Ett vansinnigt vrål ekade upp genom tunnlarna. Något var på väg mot dem. Något stort och argt.
Majken fick putta Flisan framför sig som var så trött att hon knappt kunde stå på benen. “Bara lite till nu gumman. Vi är så nära.” När hon såg ljuset från skrevan kände hon hur marken vibrerade under hennes fötter. Trollet var inte långt borta nu. När de nådde fram till skrevan hörde hon flåset och kände hur den vedervärdiga andedräkten slickade henne i nacken. Med en sista kraftansträngning knuffade hon Flisan igenom öppningen och precis när något greppade efter hennes axel föll de ut på den mjuka mossen.
Majken låg på rygg på med Flisan i sin famn och såg hur morgonsolen bröt igenom det tjocka lövverket. Ett långdraget klagoskri hördes inifrån röset innan det blev så tyst det kunde bli i en skog.
#
Begravningen var stillsam och fin. Precis som Fredrik hade velat ha det. Flisan sjöng en barnvisa och inte ett hjärta var oberört. Stroke, hade läkarna sagt, och Majken visste inte vad hon skulle tro. Hon var bara tacksam över att Flisan inte verkade komma ihåg någonting av händelserna uppe vid stugan. Hennes egna minnen hade hon begravt i ett mörkt hörn och hon hoppades innerligt att de skulle stanna där. När de gick ut ur kyrkan tog Flisan hennes hand och tillsammans gick de över grusgången ned mot kyrkogården medan kyrkklockorna ringde bakom dem.
. . .