Jag växte upp i ett villakvarter på 70-talet, där dagarna försvann i en ström av äventyr, som ibland resulterade i skrubbsår, näsblod eller ilskna grannar. Vi trodde vi var odödliga, ända tills den där februaridagen då en mutter krossade vår illusion.

I skogen intill kvarteret så fanns det en större kulle som varje vinter förvandlades till en pulkabacke. När du stod högst upp kunde du se ut över kvarteret och elljusspåret som skar genom skogen. När man slängde sig utför backen med bobben så väntade något i slutet som fyllde oss med en skräckblandad förtjusning.

Sopgropen var ett stort vattenfyllt hål i marken, fyllt med sönderrostat bråte och kusliga myter. Ett prospekteringsbolag hade grävt det i jakten på mineraler någon gång på 50-talet. Dock så gick företaget omkull och kvar blev gropen samt några baracker som sägs vara grunden till kvarteret. Under årens lopp fylldes gropen med regnvatten och all sköns skrot. Den mest ihållande myten berättade att några av arbetarna blev kvar i gropen och bara väntade på att få dra med sig ett barn i djupet bland skroten. Hotelsen att slänga någon i sopgropen var en av de mest skräckinjagande saker man kunde få höra. När pulkabacken blev ett populärt tillhåll, så gick några föräldrar ihop och byggde ett staket runt gropen.

Även om alla lekte med alla, så fanns det små grupperingar i kvarteret. Vår grupp bestod av 5 killar, med Petter som den informella ledaren. Han hade karisma och ett driv som en älv, i vilken vi andra villigt drogs med. Det var han som hade de där nervkittlande och kreativa idéerna, som att snatta socker och salpeter från konsumbutiken och sätta eld på blandningen bakom skolmatsalen, eller tömma brevlådorna i kvarteret och gå igenom bytet i skogen. Idag hade Petter troligen tilldelats ett antal bokstavskombinationer.

Rickard var den andra i gruppen som stod ut. Hans pappa jobbade utomlands och var sällan hemma, dock så var Rickards mamma alltid hemma. I våra ögon var de rika som troll och Rickard fick alltid det han ville. Han hade en digital klocka med ett inbyggt Pac-Man, vilket gjorde honom till kung på rasterna. Han var även den första i kvarteret med dåtidens spelkonsol, Commodore 64. Det tillsammans med att Rickard ofta överdrev eller ljög och skulle alltid vara värst, gjorde att vi kände en viss hatkärlek till honom. Att umgås med Rickard var som att sitta i en bastu, det var inget man gjorde för länge. Men på grund av alla hans häftiga saker och hans mammas alltid bjöd på fika, så lätt vi han hållas.

En vinter så fick Rickard en ny bob och det dröjde inte länge innan han upprepade gånger förklarade för oss hur makalöst bra den var. Tydligen var hade den vunnit VM och den kunde inte krascha. Han vägrade även att låna ut den, då det bara var han som visste hur den fungerade. Efter bara någon vecka hade vårt tålamod med hans skryt nått bristningsgränsen och Petter, med en småslug blick, kom med en idé.

Jag blev utvald att utföra den centrala delen av planen, vilket måste ske under lektionstid. När dagen kom, väntade jag till lektionen efter lunch, innan jag bad fröken om tillåtelse att få gå på toaletten. Blicken från hennes ögon gick rakt igenom mig, och det kändes som om att hon anade vad jag skulle göra. Men kort nick gav hon sitt godkännande och lättad lämnade jag klassrummet.

För att stilla min nervositet, medan jag smög ner för korridoren, föreställde jag mig att jag var James Bond, i färd med att genomföra ett hemligt uppdrag. När jag klev in i kapprummet, var det en bobb som stod ut. Rickards bobb såg ut som en ståtlig svart panter, bland våra, som liknande ett gäng härjade hyenor.

Snabbt gick jag fram till Rickards bobb och skred till verket, hela tiden med ett vakande öga över axeln och James Bond i mina tankar, livrädd för att bli påkommen. När jag slutfört mitt uppdrag, gick jag tillbaka till klassen, med lätta steg. Alla satt tysta och lyssnade på fröken, som läste högt ur Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Utan att sluta, tittade hon upp från boken och nickade lätt. Petter tittade frågande på mig och lite diskret gjorde jag tummen upp.

Resten av skoldagen satt vi som på nålar och väntade på att skolan skulle ta slut, så vi kunde tillbringa eftermiddagen vid pulkabacken. När klockan närmade sig tre, stod de flesta av oss otåligt vid bänkarna. Startskottet gick när fröken med en suck sa tack för idag. Som ett ko släpp vällde vi ut ur kapprummet. Alla ville vara först. Vissa halvsprang mot backen med både ytterkläder och bobar fladdrade efter sig.

Rickard var först att åka utför berget och vi andra stod stilla och följde honom med förväntansfulla blickar. Jag drog efter andan när han sussade ut på planen nedanför, och drog hårt i bromsen. Snön yrde omkring honom när han styrde bobben i en elegant sladd. Han log överlägset mot oss andra när han gick och ställde sig sist i ledet. Petter tittade frågande på mig och kunde bara rycka på axlarna.

När det var Rickards tur igen, föreslog Petter att det skulle gå ännu fortare om några puttade på honom. Rickard höll med. Petter och två andra gav honom en rejäl skjuts nedför berget. Ett skärande ljud hördes från snön när han susade förbi som en bil på motorvägen.

När han kom ned mot staketet, drog han i handbromsen och en metallisk knall hördes när muttern jag lossat, slets ur sina gängor. Med stora ögon, vibrerade kinder och en sammanbiten mun, drog Rickard frenetiskt i handbromsen, samtidigt som staketet kom närmare.

Plankorna yrde genom luften när Rickard brakade igenom staket och sladdade ut på isen. På något sätt lyckades han hålla sig kvar på bobben och när den stannat mitt på isen så tittade han sig förvånat omkring. Petter ryckte på axlarna och en sorts antiklimax kom över oss. Med ett överlägset flin, klev Rickard av bobben och började dra den tillbaka mot oss.

Det såg mer komiskt än dramatiskt ut när Rickards ena ben gick genom isen. Men när han förskräckt försökte dra upp benet ramlade han bakåt och gick genom isen fick jag en kall klump i magen. En kuslig tystnad lade sig över kullen och alla tittade spänt ned mot isen.

I ögonvrån såg jag hur Petter snabbt gick nedför kullen och försvann in i skogen. Bobben lämnade han kvar. Ett vått klafsande hördes från isen där Rickard kämpade för att ta sig upp. Snön omkring honom hade antagit en brunaktig färg. Efter vad som kändes som en evighet lyckades han kravla sig och en suck av lättnad kom över mina läppar. Men precis när han började kravla sig framåt bröts isen under honom och med ett plums sjönk han tillbaka. Hela kullen drog efter andan och tiden tycktes sakta in tills den stod helt stilla.

Alla stod som förstenade när en dam kom farandes från elljusspåret så att snön yrde omkring henne. När hon kom fram till hålet i staketet slängde hon av sig skidorna. Skidorna placerade hon horisontellt på isen framför sig. Hon lade sig på skidorna och använde stavarna för att ta sig fram till Rickard. ”Ta tag i staven!” Skrek hon och sträckte fram staven mot honom.

Varje hjärtslag kändes i hela kroppen och jag fick svårt att andas. Jag minns hur tyst Rickard var. Inte ett ljud hördes från honom, när han likt en simmande hund försökte ta tag i staven. Efter ett par nervkittlande försök lyckades han och kunde mödosamt dra sig upp på isen.

Flera barn rusade fram och hjälpte till att dra in kvinnan med Rickard i släptåg. När han kommit upp på fast mark igen gick jag fram mot honom. Hans mörklila läppar skapade en skarp kontrast mot hans snövita ansikte och hans tänder lät som en uppretad skallerorm. Jag förmådde inte få fram ett ord. Efter att kvinnan svept sin dunjacka runt Rickard, frågade hon om någon visste var han bodde. Alla blickar riktades mot mig. Mitt ansikte blev varm av skam och jag nickade.

Hela vägen till Rickards hus funderade jag på vad jag hade gjort och hur det kunde ha slutat om inte damen hade dykt upp. Även om det var Petters idé, så var det jag som lossat muttern. Samvetet piskade mig inombords och jag var inte långt från att brista ut i gråt när vi klev in på Rickards gård.

Med en bekymrad min tog hans mamma tog hand om honom. Under tiden stod jag och flera andra utanför, osäkra på vad vi skulle göra. Alla undrande vad som skulle hända med Rickard. Skulle han få åka in på sjukhuset med ambulans, undrade någon och en annan trodde att Rickard skulle dö av förfrysning, för det kunde hända hade någon hört. Nu blev det inte fullt så förfärande. Medan Rickard fick sig ett varmt bad, så spred sig lukten av varm choklad och över altanen.

De efterföljande dagarna så kändes mitt samvete som ett skoskav. När vi träffades dagen efter var det flera som kände det samma, även Petter. Till slut stod vi inte ut längre och berättade sanningen. Efter det följde det att par allvarliga samtal med våra föräldrar. Även om samvetet lättade lite, så minns jag att den där knuten i magen dröjde sig kvar ett bra tag, innan den slutligen försvann.

Efter den dagen tog Petter ett steg tillbaka. Även Rickard försvann från gruppen och höll sig mest för sig själv en period. Sen dök han upp igen. Allt var förlåtet, och han var glatt med och planerade nästa äventyr. Det var ett givande och tagande, på gott och ont, i kvarteret och jag lärde mig mycket om livet, lycka och vänskap under min uppväxt. Även om priset ibland var högt, så var det erfarenheter som visade sig vara mycket värdefulla i livet som väntade på oss bortom kvarteret.