Majken tog ett par djupa andetag. "OK, ta det bara lugnt Joel. Vi löser det här. Låt oss ta ett steg tillbaka OK? Vad är det som gör att du inte tror att det är Flisan?"
 
Joel svalde hårt. "Vi var i skogen och plockade bär till efterrätten. Jag var tvungen att kissa. När jag kom tillbaka var hon borta. Fan, jag är ledsen men jag var så kissnödig."
 
"Joel, det är lugnt. Andas bara djupt. Vad hände sen?"
 
"Jag letade överallt, men... hon var borta. Så jag sprang tillbaka till stugan. Då såg jag henne… åh herre Gud."
 
"Joel, vad var det du såg?"
 
"Om du—vänta!” Joel tystnade. "Hon försöker ta sig in. Jag måste sluta."
 
"Vänta! Har du låst in dig i sovrummet? Joel, nu har du—“ Telefonsamtalet bröts och Majken stirrade på telefonen.

#

Joel hade alltid varit en smula introvert, men det var just den där blyga blicken och hans tysta leende som hon föll för. Med åren så byggde han upp ett självförtroende, något som hon i tysthet tog åt sig äran för.

Problemen började när han fick tjänsten som projektledare på byggfirman. Det var bara småsaker till en början. Han glömde vart han lagt telefonen och bilnycklarna. Sen eskalerade det. Fort. Han började glömma namnen på bekanta och viktiga möten och en eftermiddag då han hämtat upp Flisan på skolan visste han inte var de bodde.

Stress sa de i början och skrattade bort det. Det skulle nog ge med sig när han vant sig vid den ökade arbetsbördan. Men så en morgon fann hon honom stå framför sovrumsväggen. “Vad gör du?” frågade hon och blicken han gav henne fick henne att rysa.

“Ser du fläcken på väggen? Den ändrar sig varje dag nu.”

Hon såg inget fel på väggen. Tapeten såg ut som den alltid gjort. “Nej, jag kan inte se något, älskling.”

“Först trodde jag det kunde vara en vattenläcka från taket. Men sen såg jag en till på kontoret och en till i baracken ute på bygget. Jag vet inte vad det är, men det känns inget vidare.” Majken höll med. Grannen gick med på att ta hand om Flisan och hon skjutsade upp Joel på akuten.

“Funktionell psykos utlöst av extrem mental stress.” Förklarade en ung doktor lugnt och sakligt. “Just nu är din hjärna som en rödglödgad motor och vi måste låta den svalna.” Fortsatte hon. Prognosen var dock god. Sjukskrivning, läkemedel och terapi var boten, något som Joel motvilligt gick med på.

Efter en tid började den gamla Joel tina fram. Han blev mer avslappnad, lekte med Flisan och började dra de där skämten som bara han skrattade åt. Han visade också upp ett förnyat sensuellt intresse för deras relation, något som Majken innerligt hade saknat. När han föreslog att han skulle ta med sig Flisan upp till stugan medan Majken var på en konferens över helgen så tyckte hon det lät som en bra idé. Nu var hon inte lika säker.

Hon vankade av och an och bet på naglarna. Skulle hon ringa polisen? Hon såg polisbilarna med blåljusen uppe vid stugan framför sig som i en dålig film. Hon såg också hur socialen omhändertog Flisan. Livet skulle aldrig bli detsamma igen. Nej, det här var något de måste reda ut själva i första hand. Om hon gav sig av nu skulle hon kunna vara framme vid stugan före småtimmarna. Flisan och Joel skulle må bra. Det var nog inte så illa som hon trodde.

Majken slängde på sig ett par jeans och en stickad tröja innan hon rafsade ned resten av packningen i väskan. Hon lämnade en lapp nere i receptionen till chefen att hon skulle ringa honom. Kvickt satte hon ett alarm på telefonen så hon inte skulle glömma och gav sig av.
 
#

Motorvägen låg framför henne som en åderlåten ven. Kaffet från bensinstationen smakade bränt diesel, men gjorde jobbet sitt. Alla samtal till Joel gick direkt till röstbrevlådan och hon ångrade att de inte gett Flisan sin egen telefon. Hon gjorde sitt bästa för att trycka bort oron medan timmarna, milen och det billiga kaffet tog henne genom natten.

Det var fortfarande mörkt när hon tog av från motorvägen och in på småvägarna som tog henne ut på landsbygden. Hon körde förbi den nedlagda lanthandeln där Flisan alltid fick en klubba, den söta lilla kyrkan där de stod framför prästen. Det var så länge sedan nu att det kändes som helt andra personer. Personer med framtidstro och glädje i blicken. Hon undrade om hon någonsin skulle möta dem igen.

Stugan stod som en mörk silhuett i dunklet. Det lyste svagt ur det lilla köksfönstret. Hon klev ur bilen och skyndade sig över gården genom den kyliga morgondimman. När hon kom upp på farstun såg hon att ytterdörren stod på glänt. Hon lovade sig själv att vad som än väntade henne därinne så skulle hon förbli lugn. Sedan sköt hon upp dörren med foten.

Flisan stod i den smala hallen. När Majken såg sin dotter brast något inom henne och ångesten sköljdes bort. Hon rusade fram och slängde armarna runt Flisans späda kropp. “Åh gumman!” utbrast hon. “Vad glad jag är att se dig. Mamma är här nu. Allt kommer att bli bra.”

Flisan var oberörd. “Följ med mig ut och lek, mamma. Jag vill visa dig något.” viskade hon och gled ur hennes famn. Majken kände ett obehag. Något var fel, men hon kunde inte sätta fingret på vad. “Vänta lite, gumman, jag vill nog prata med pappa först.”

Flisan suckade och himlade med ögonen. “Men han sover nu. Kom och lek med mig istället. Jag har saknat dig, mamma.”

“Men tänk om pappa vaknar och upptäcker att vi är borta. Då blir han nog väldigt orolig. Tror du inte?”

Flisan fnissade. “Men det gör han inte.”

Då såg hon det. Något djupt inne i Flisans blå ögon. Något främmande. Något som slingrade sig runt hennes sinne och drog i det som ett koppel. Majken försökte titta bort, men det var för sent. Ett förvridet leende spred sig över Flisans hjärtformade ansikte, och hon sträckte fram sin hand. “Följ med mig.” Sa hon, och Majken kunde inte göra annat.

#

Flisan nynnande medan hon drog med sig Majken över gården och in i skogen. Färden gick över stock och sten. Majken kände sig fångad i en feberdröm. I ett töcken skymtade hon deras bärställe och den uttorkade myren innan de befann sig djupt inne i skogen, där dova viskningar susade mellan träden.

Bakom en törnbuske vid ett övervuxet stenröse dolde sig en smal gång som tog dem under marken. Luften var unken och marken täckt av ruttna löv och små kadaver. En märklig mossa på väggarna gav ifrån sig ett svagt grönaktigt sken. När de kom in i ett litet bergrum stannade Flisan.
En brasa sprakade mitt i rummet med en kittel över sig och röken stack i ögonen. Ett par stenar täckta med djurfällar stod runt eldstaden. I bortre ändan skymtade ett stenbord. Hon tyckte sig skymta något ligga på bordet bland stenkrus och grönsaker. Innan hon kunde se vad det var, så vaggade en grotesk varelse ut i rummet, och Majken ryggade tillbaka.

Varelsens skinn glänste i eldens sken. Två nakna bröst hängde som tomma säckar på varsin sida om den enorma kulmagen. Det stripiga håret låg klistrat över det vanställda ansiktet och illviljan lyste ur de små svarta ögonen. Det var som att trollen från hennes farmors sagor plötsligt fått liv och tagit sig in i hennes värld.

Flisan drog henne närmare varelsen och då såg hon tydligt att det låg en flicka på bordet. Marken gungade under hennes fötter och det knöt sig i hennes bröst när hon såg att det var Flisan. Hur var det möjligt? Hon tittade ned och en gräslig liten figur tittade upp mot henne med ett förnöjt flin.

Den stora varelsen kom närmare. Stanken av urin och ingrodd svett fick henne att kväljas. Trollet skrockade och drog sin trasiga nagel över Majkens kind och slickade sig om läpparna. Sen vände hon sig mot bordet och tog upp en liten yxa.

Varelsen vände och vred på Flisans kropp som att hon var ett stycke kött hos slaktaren innan hon höjde yxan. “Nej, nej, sluta!” Kved Majken. Den lilla varelsen släppte Majkens hand och klappade händerna i extas.

Ett rakbladsvasst ljud ekade genom rummet. Yxan föll till marken. Varelserna tjöt och höll för öronen. Först förstod Majken ingenting, sen gick det upp för henne. Alarmet.

Hon fiskade upp telefonen som en liten sköld mot varelserna som drog sig tillbaka in i berggrundens mörker. Hon grabbade tag i Flisan och skakade om henne. “Snälla Flisan, du måste vakna nu!”

Flisan öppnade ögonen och tittade sig yrvaken omkring. “Mamma? Var…Var är vi?”

Majken skrattade till. “I en ond dröm. Men mamma ska ta dig ur den.” Hon stoppade ned telefonen i fickan och skopade upp Flisan i sina armar.

Ledd av skenet från mossan och löven på marken tog de sig upp genom virrvarret av gångar. När hon kände den friska luften och såg det svaga ljuset från skrevan så tystnade alarmet. Ett vansinnigt vrål ekade upp genom tunnlarna. Majken försökte öka på stegen, men musklerna skrek av utmattning. De var så nära nu. Marken skakade och hon hörde hur något närmade sig bakifrån. Med ett stön försökte hon skynda sig. Snart kände hon hur den vedervärdiga doften slickade henne i nacken och hur något greppade efter henne. Med en sista ansträngning kastade hon sig mot ljuset och sekunden senare föll de ut på den mjuka mossen. Morgonsolen lyste ned genom grenverket och ett långdraget skrik kom inifrån röset innan det blev så tyst det kunde bli i en skog.

#

Begravningen var stillsam och fin. Flisan sjöng en barnvisa och inte ett hjärta var oberört. En stroke, troligen helt smärtfri, hade läkarna sagt. Majken visste inte längre vad hon skulle tro. Hon var bara tacksam över att Flisan inte verkade komma ihåg någonting av vad som hände uppe vid stugan. Hennes egna suddiga minnen hade hon begravt i ett mörkt hörn och hoppades innerligt att de skulle stanna där. När de gick ut ur kyrkan och ned mot kyrkogården tog Flisan hennes hand. Majken försökte att inte bry sig om det förnöjda flinet i Flisans ansikte. Det skulle nog också ge med sig med tiden, trodde hon.

###

I skogen intill kvarteret så fanns det en större kulle som varje vinter förvandlades till en pulkabacke. När du stod högst upp kunde du se ut över kvarteret och elljusspåret som skar genom skogen. När man slängde sig utför backen med bobben så väntade något i slutet som fyllde oss med en skräckblandad förtjusning.

Sopgropen var ett stort vattenfyllt hål i marken, fyllt med sönderrostat bråte och kusliga myter. Ett prospekdteringsbolag hade grävt det i jakten på mineraler någon gång på 50-talet. Dock så gick företaget omkull och kvar blev gropen samt några baracker som sägs vara grunden till kvarteret. Under årens lopp fylldes gropen med regnvatten och all sköns skrot. Den mest ihållande myten berättade att några av arbetarna blev kvar i gropen och bara väntade på att få dra med sig ett barn i djupet bland skroten. Hotelsen att slänga någon i sopgropen var en av de mest skräckinjagande saker man kunde få höra. När pulkabacken blev ett populärt tillhåll, så gick några föräldrar ihop och byggde ett staket runt gropen.

Även om alla lekte med alla, så fanns det små grupperingar i kvarteret. Vår grupp bestod av 5 killar, med Petter som den informella ledaren. Han hade karisma och ett driv som en älv, i vilken vi andra villigt drogs med. Det var han som hade de där nervkittlande och kreativa idéerna, som att snatta socker och salpeter från konsumbutiken och sätta eld på blandningen bakom skolmatsalen, eller tömma brevlådorna i kvarteret och gå igenom bytet i skogen. Idag hade Petter troligen tilldelats ett antal bokstavskombinationer.

Rickard var den andra i gruppen som stod ut. Hans pappa jobbade utomlands och var sällan hemma, dock så var Rickards mamma alltid hemma. I våra ögon var de rika som troll och Rickard fick alltid det han ville. Han hade en digital klocka med ett inbyggt Pac-Man, vilket gjorde honom till kung på rasterna. Han var även den första i kvarteret med dåtidens spelkonsol, Commodore 64. Det tillsammans med att Rickard ofta överdrev eller ljög och skulle alltid vara värst, gjorde att vi kände en viss hatkärlek till honom. Att umgås med Rickard var som att sitta i en bastu, det var inget man gjorde för länge. Men på grund av alla hans häftiga saker och hans mammas alltid bjöd på fika, så lätt vi han hållas.

En vinter så fick Rickard en ny bob och det dröjde inte länge innan han upprepade gånger förklarade för oss hur makalöst bra den var. Tydligen var hade den vunnit VM och den kunde inte krascha. Han vägrade även att låna ut den, då det bara var han som visste hur den fungerade. Efter bara någon vecka hade vårt tålamod med hans skryt nått bristningsgränsen och Petter, med en småslug blick, kom med en idé.

Jag blev utvald att utföra den centrala delen av planen, vilket måste ske under lektionstid. När dagen kom, väntade jag till lektionen efter lunch, innan jag bad fröken om tillåtelse att få gå på toaletten. Blicken från hennes ögon gick rakt igenom mig, och det kändes som om att hon anade vad jag skulle göra. Men kort nick gav hon sitt godkännande och lättad lämnade jag klassrummet.

För att stilla min nervositet, medan jag smög ner för korridoren, föreställde jag mig att jag var James Bond, i färd med att genomföra ett hemligt uppdrag. När jag klev in i kapprummet, var det en bobb som stod ut. Rickards bobb såg ut som en ståtlig svart panter, bland våra, som liknande ett gäng härjade hyenor.

Snabbt gick jag fram till Rickards bobb och skred till verket, hela tiden med ett vakande öga över axeln och James Bond i mina tankar, livrädd för att bli påkommen. När jag slutfört mitt uppdrag, gick jag tillbaka till klassen, med lätta steg. Alla satt tysta och lyssnade på fröken, som läste högt ur Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Utan att sluta, tittade hon upp från boken och nickade lätt. Petter tittade frågande på mig och lite diskret gjorde jag tummen upp.

Resten av skoldagen satt vi som på nålar och väntade på att skolan skulle ta slut, så vi kunde tillbringa eftermiddagen vid pulkabacken. När klockan närmade sig tre, stod de flesta av oss otåligt vid bänkarna. Startskottet gick när fröken med en suck sa tack för idag. Som ett ko släpp vällde vi ut ur kapprummet. Alla ville vara först. Vissa halvsprang mot backen med både ytterkläder och bobar fladdrade efter sig.

Rickard var först att åka utför berget och vi andra stod stilla och följde honom med förväntansfulla blickar. Jag drog efter andan när han sussade ut på planen nedanför, och drog hårt i bromsen. Snön yrde omkring honom när han styrde bobben i en elegant sladd. Han log överlägset mot oss andra när han gick och ställde sig sist i ledet. Petter tittade frågande på mig och kunde bara rycka på axlarna.

När det var Rickards tur igen, föreslog Petter att det skulle gå ännu fortare om några puttade på honom. Rickard höll med. Petter och två andra gav honom en rejäl skjuts nedför berget. Ett skärande ljud hördes från snön när han susade förbi som en bil på motorvägen.

När han kom ned mot staketet, drog han i handbromsen och en metallisk knall hördes när muttern jag lossat, slets ur sina gängor. Med stora ögon, vibrerade kinder och en sammanbiten mun, drog Rickard frenetiskt i handbromsen, samtidigt som staketet kom närmare.

Plankorna yrde genom luften när Rickard brakade igenom staket och sladdade ut på isen. På något sätt lyckades han hålla sig kvar på bobben och när den stannat mitt på isen så tittade han sig förvånat omkring. Petter ryckte på axlarna och en sorts antiklimax kom över oss. Med ett överlägset flin, klev Rickard av bobben och började dra den tillbaka mot oss.

Det såg mer komiskt än dramatiskt ut när Rickards ena ben gick genom isen. Men när han förskräckt försökte dra upp benet ramlade han bakåt och gick genom isen fick jag en kall klump i magen. En kuslig tystnad lade sig över kullen och alla tittade spänt ned mot isen.

I ögonvrån såg jag hur Petter snabbt gick nedför kullen och försvann in i skogen. Bobben lämnade han kvar. Ett vått klafsande hördes från isen där Rickard kämpade för att ta sig upp. Snön omkring honom hade antagit en brunaktig färg. Efter vad som kändes som en evighet lyckades han kravla sig och en suck av lättnad kom över mina läppar. Men precis när han började kravla sig framåt bröts isen under honom och med ett plums sjönk han tillbaka. Hela kullen drog efter andan och tiden tycktes sakta in tills den stod helt stilla.

Alla stod som förstenade när en dam kom farandes från elljusspåret så att snön yrde omkring henne. När hon kom fram till hålet i staketet slängde hon av sig skidorna. Skidorna placerade hon horisontellt på isen framför sig. Hon lade sig på skidorna och använde stavarna för att ta sig fram till Rickard. ”Ta tag i staven!” Skrek hon och sträckte fram staven mot honom.

Varje hjärtslag kändes i hela kroppen och jag fick svårt att andas. Jag minns hur tyst Rickard var. Inte ett ljud hördes från honom, när han likt en simmande hund försökte ta tag i staven. Efter ett par nervkittlande försök lyckades han och kunde mödosamt dra sig upp på isen.

Flera barn rusade fram och hjälpte till att dra in kvinnan med Rickard i släptåg. När han kommit upp på fast mark igen gick jag fram mot honom. Hans mörklila läppar skapade en skarp kontrast mot hans snövita ansikte och hans tänder lät som en uppretad skallerorm. Jag förmådde inte få fram ett ord. Efter att kvinnan svept sin dunjacka runt Rickard, frågade hon om någon visste var han bodde. Alla blickar riktades mot mig. Mitt ansikte blev varm av skam och jag nickade.

Hela vägen till Rickards hus funderade jag på vad jag hade gjort och hur det kunde ha slutat om inte damen hade dykt upp. Även om det var Petters idé, så var det jag som lossat muttern. Samvetet piskade mig inombords och jag var inte långt från att brista ut i gråt när vi klev in på Rickards gård.

Med en bekymrad min tog hans mamma tog hand om honom. Under tiden stod jag och flera andra utanför, osäkra på vad vi skulle göra. Alla undrande vad som skulle hända med Rickard. Skulle han få åka in på sjukhuset med ambulans, undrade någon och en annan trodde att Rickard skulle dö av förfrysning, för det kunde hända hade någon hört. Nu blev det inte fullt så förfärande. Medan Rickard fick sig ett varmt bad, så spred sig lukten av varm choklad och över altanen.

De efterföljande dagarna så kändes mitt samvete som ett skoskav. När vi träffades dagen efter var det flera som kände det samma, även Petter. Till slut stod vi inte ut längre och berättade sanningen. Efter det följde det att par allvarliga samtal med våra föräldrar. Även om samvetet lättade lite, så minns jag att den där knuten i magen dröjde sig kvar ett bra tag, innan den slutligen försvann.

Efter den dagen tog Petter ett steg tillbaka. Även Rickard försvann från gruppen och höll sig mest för sig själv en period. Sen dök han upp igen. Allt var förlåtet, och han var glatt med och planerade nästa äventyr. Det var ett givande och tagande, på gott och ont, i kvarteret och jag lärde mig mycket om livet, lycka och vänskap under min uppväxt. Även om priset ibland var högt, så var det erfarenheter som visade sig vara mycket värdefulla i livet som väntade på oss bortom kvarteret.

Den där kvällen hade vi varit på middag hos makarna Ask. Det hade bara gått ett par dagar sedan jag märkte ett uns av misstänksamhet i min frus blick. På vårt snabba och heta lunchmöte den dagen hade Beatrice Ask viskat mjukt, “Oroa dig inte, så klart hon inte vet. Inget vet.” Min frus leenden och varma blickar den kvällen stillade min oro.

Min fru körde oss hem. Hon lyckades parera den första sladden och vi skrattade till av lättnad. Men den andra lyckades hon inte häva och bilen krängde som en tvål över den våta asfalten innan den slog över vägräcket och rullande nedför bergsslutningen.

När jag vaknade till var det tystare än tyst, och bilens interiör höll mig fast som i ett skruvstäd. Min fru hängde ovanför mig i bilbältet. Henne ansikte var förvridit i en grimas, som att hon var på väg att nysa. Något jag snart förstod att hon aldrig mer skulle göra. Mörkret inne i bilen var makabert, och jag vet inte hur lång tid jag befann mig där. Vad jag minns är hur vårt liv tillsammans spelades upp framför mina ögon som en film noir, om och om igen.

Dagarna efter kraschen var ett töcken av smärtstillande, skarpa ljus, dova röster och ibland var det som att någon höll min hand. Det första jag såg när jag vaknade var en teckning av min brorsdotter av en gul ängel som svävade över en uppochnervänd bil mellan några gröna granar. På något sätt hjälpte den mig att greppa händelsen bättre än några tabletter eller psykologer kunde.

Begravningen var en stilla tilldragelse, med Vivaldi i bakgrunden, precis som hon hade velat. Hennes föräldrar var där och det var outhärdligt att möta deras trötta röda ögon. Jag kunde inte låta bli att undra hur det hade slutat om hon hade vetat. Kanske hade allt varit annorlunda och de hade aldrig behövt begrava sitt barn. Familjen Ask var inte närvarande, men de skickade en bedårande blomkrans av gran, nejlikor och rosor.

En kort tid efter begravningen hörde Beatrice av sig, ivrig att erbjuda sin varma kropp för att stilla min sorg. Istället för ett lustfyllt möte med hopslingrade kroppar och flämtande andetag, tittade vi tyst på varandra över en kopp kaffe på ett cafe. Vi har inte setts sedan dess. Ryktena säger att en ung revisor tagit min plats, men det är inget jag tänker på.

Fotstegen i snön går från skogen, över de öppna fälten, genom den snöbeklädda häcken och in på gården. Lukten av våta löv och gammal jord fyller sovrummet. Hennes närvaro är stark och jag hör på de rossliga andetagen att hon vet. Kanske visste hon redan innan den där kvällen. Det gör mig mer lättad än rädd. Även om livet snart flyr min kropp så kommer jag inte att vara ensam.

Den repiga klockan handleden visade på strax efter nio. Fortfarande morgon för Fritz, men Peder borde inte komma hem från bruket förrän åtminstone 6 timmar till. Han noterade en mountainbike, som såg ut att kosta mer än hans gamla Opel, stå lutad mot ett av de stora äppelträden på Peders uppfart, och han misstänkte att den hade något med Peders tidiga hemkomst att göra.

Det var märkligt hur snabbt tiden tickade på. Fritz tyckte att bara var ett par månader sedan han hjälpte till och planterade de där äppelträden. Men det måste vara över 30 år sedan nu trodde han. På den tiden drev Folke och Gunvor en potatisodling på gården och Fritz hade precis startat veterinärkliniken i sin källare.

Han saknade Folke och Gunvor, de hade varit enkla människor av den gamla stammen med bägge fötterna på jorden. Cancern hade tagit Gunvor bara något år efter de fått Emmy. Folke gifte aldrig om sig och uppfostrade Emmy själv på gården. Men så en solig sensommardag, när Emmy skulle resa till universitet så försvann hon, och syntes aldrig till i byn, eller någon annanstans igen. Folke pratade sällan om sin försvunna dotter och Fritz visste bättre än att rota i det. En höstdag för ett par år sedan segade Folke ned på gårdsplanen och reste sig aldrig. Ett kraftigt slaganfall sa läkarna. Gården gick på auktion och bonden Daniel ropade in de omkringliggande fälten och det nygifta paret Peder och Åsa Nilsson köpte huset.

Peders bil sladdade in på uppfarten så att gruset regnade över den oklippta gräsmattan. Fritz reste sig och gick över altanen.

”Freja, jag tror bestämt att något är på gång hos grannarna.” Viskade han genom det öppna fönstret.

Peder flög ut ur bilen som att den fattat eld och gav cykeln en lång blick samtidigt som han marscherade mot huset. Sekunden senare slogs sovrumsfönstret på andra våningen upp. Fritz ögon växte när en naken ung man kröp ut genom fönstret och hängde krampaktigt från fönsterblecket. Högljudda meningsutbyten ekade ut över gården. Den unge mannen tittade ned ett par gånger innan han släppte taget. För ett kort ögonblick tycktes mannen hänga i luften som en seriefigur, innan han föll genom luften och försvann i rosenbuskarna.

Det här var inte första gången Åsa passat på att bjuda in andra män när Peder var borta. För ungefär tre år sedan såg Fritz en BMW av nyare modell på Peders uppfart. När han nyfiket gick över för att titta närmare på bilen såg han Åsa genom köksfönstret. Hon var bar på överkroppen och kysste en annan man lidelsefullt. Efter den dagen hade det fortsatt. Hennes affärer brukade vara någon månad, innan hon gjorde ett uppehåll, men det kom alltid någon ny. Fritz och Freja hade diskuterat om de skulle säga något till Peder, men i slutändan bestämde de sig för att inte lägga sig i. Dessutom hade Fritz börjat gilla det unga paret och Peder ställde alltid upp när Fritz behövde hjälp med något.

Peders högröda ansikte stack ut genom fönstret för ett ögonblick innan han slog igen det med en smäll som fick Fritz att rycka till. Strax efter stack ett skärrat ansikte upp ur rosenbuskarna och tittade sig omkring. När kusten var klar så kröp han fram och haltande mot Fritz hus.

”Men kära hjärtanes!” Utbrast Freja och ställde sig bredvid Fritz, ”Det där måste svida något så fruktansvärt.”

”Jo,” nickade Fritz, ”och den där vristen har sett sina bättre dagar.”

”Tänker du ta hand om den stackaren?”

”Jo, det verkar klokast, eller vad tror du?” Fritz förde handen över sitt orakade ansikte.

”Du har nog rätt, min kära. Då tar jag och förbereder lite.” Sa Freja och gick in.

Fritz möte upp mannen och tog tag i hans ena arm och lade den över sin axel.

”Tackar.” Sa den unge mannen, ”Du är en sann livräddare. Den där killen är riktigt sjuk i huvudet ska du veta.”

”Är det så?” Sa Fritz medan de tog sig till källaringången.

Ljusrören blinkade till och ett kallt blåaktigt sken spred sig över den gamla kliniken. Fritz hjälpte mannen upp på det rostfria undersöknings ordet.

”Oh jäklar vad kallt,” utbrast mannen när han satte sig ned.

”Det kan jag tänka mig,” skrockade Fritz och rev av en stor bit papper från en rulle. ”Här, det hjälper inte mot kylan, men du kan ju iallafall skyla dig lite.”

”Tack. Jag heter Steve förresten.”

”Ingen orsak, nöjet är på min sida. Fritz var namnet.” Fritz rullade fram en snurrstol och satte sig framför Steve.

”Vad är du? En läkare eller?” Steves ögon rörde sig nyfiket över den gamla kliniken.

”Nära. Veterinär. Drev en klinik här i nästan 40 år, innan frugan tyckte att det fick räcka. Sen sålde vi av det mesta av utrustningen och tog med oss pojken på en jorden runt kryssning. Men nog om mig nu, låt oss ta en titt på den där vristen nu.”

Fritz tog Steves fot i sin hand som om den var en fågelunge.

Steve grimaserade. ”Aj! Satan vad ont det gör.”

Fritz lutade sig tillbaka och skakade på huvudet. ”Jag skulle tro att den är bruten eller åtminstone har du fått en rejäl stukning. Svårt att säga utan en riktig röntgen är jag rädd.”

”Men vad fan,” suckade Steve, ”typiskt min jävla otur.”

Fritz lade huvudet på sned. ”Jag är ledsen grabben, men jag skulle kunna ge dig något som tar bort den värsta smärtan om du vill?”

Steves ögon blev stora. ”Oh ja, gärna.” Nickade han.

Fritz reste sig och tog fram en liten glasampull från ett av skåpen.

”Har du känt Åsa länge?” Frågade Fritz och rotade fram en spruta ur en låda.

”Nej inte speciellt. Ett par veckor kanske. Vi tränar på samma gym och började prata och ja du vet, det ena ledde till det andra om du förstår.” Ett brett flin spred sig över Steves solbrända ansikte.

Fritz nickade samtidigt som han satte kanylen i ampullen och drog upp den klara lösningen i sprutan. ”Aha, på det viset. Jag tror nog jag förstår. Men vad gör du med dina saker du fick lämna? Kan tänka mig att både din telefon och plånbok blev kvar där uppe?”

Steve skakade på huvudet. ”Till sådana här träffar packar jag lätt och tar inte med mig sånt, förstår du. Det här är inte min första gång, om jag säger så gamle man. Men det är synd att tappa cykeln, för den lär jag väl aldrig se hel igen misstänker jag.”

Fritz knackade på sprutan med fingret. ”Jo, det är dystert. Men låt oss se om vi inte kan ta bort lite av den där smärtan nu?”

”Det låter alla tiders det. Fyll upp mig med lite godsaker, doktorn.”

Fritz log och satte sig tillrätta i stolen och förde sprutan mot Steve som tittade nyfiket på när kanylen sjönk djupt in i låret.

”Så där. Nu kommer det snart att kännas mycket bättre.” Sa Fritz och lade den tomma sprutan på bänken.

Steve tittade runt i rummet ett tag innan han fick ett förvånat uttryck.

”Öh oj, den där visste var den tog.” Steve vinglade till och grabbade tag i bordet med bägge händerna. ”Ska det verkligen vara… Du, jag tror något är fel.” Sa Steve med en orolig blick. Fritz resta sig upp, tog tag i Steve, och lade sakta ned honom på bordet. Steves ögon rörde sig fram och tillbaka som pingpongbollar.

”Sch, slappna av Steve och låt det bara hända. Du kan lita på mig, det här är inte min första gång heller.” Ett belåtet leende spred sig i Fritz ansikte.

Fritz kunde inte hjälpa det. Lika lite som han kunde hjälpa det den där dagen för så länge sedan, då hans mor hade bakat en plåt med härliga chokladrutor. Hon hade gått ut för att hänga tvätten medans hon lät plåten svalna på bänken. Unge Fritz hade kämpat länge med sig själv innan han gav upp och smög åt sig en liten bit av den underbara kakan. Innan hans mor kom tillbaka var nästan halva plåten borta. Smärtan och ljudet från den örfilen mindes han än idag, men det hade det varit värt. Han kunde inte hjälpa det.

Steve öppnade och stängde munnen som att han var på väg att säga något men kunde inte minnas vad. Förgäves försökte han fylla sina lungor men musklerna lydde inte. Ögonen buktade och hans ansikte fick en ljusblå ton. Korta spasmer ryckte i kroppen, innan den till slut blev stilla och ögonen fixerades rakt upp. Fritz stod stilla och andades med djupa tunga andetag. När euforin lagt sig, drog han ut en låda under bordet och det rostfria stålet glimrade i kapp med hans ögon.

Fritz gick ut på altanen och lutade sig mot räcket. torkade pannan med sin näsduk. Det var det här som var tjusningen med livet – att du aldrig kunde veta vad dagen skulle föra med sig eller om den rentutav skulle bli din sista. En dag kunde du stå och vänta på bussen till universitetet, bara för att avsluta dina dagar i din grannes källare.

Händerna skakade lätt när han tog fram telefonen och tryckte numret till sin son.

”Hej, det är pappa. Jo tack, det är bara bra med oss. Hur är det med er och barnen? Det var skönt att höra. Vad sägs om vi skulle grilla till helgen? Jag har kommit över lite fint kött förstår du. Jo, man skulle kunna säga att det var en skänk från ovan. Men vad trevligt. Då säger vi det. Just det ja, skulle du kunna be Nina ta med sig lite av den där pepparsåsen hon gör? Du vet hur mycket mor din älskar den. Men vad fint. Då säger vi så.”

Fritz lade ifrån sig telefonen. Det skulle bli en underbar helg med barn och barnbarn. Kanske till och med Peder och Åsa skulle vilja komma över? Det skulle vara något att minnas det, skrockade han med ett leende.

När han var yngre så skulle han skrika tills hans mamma kom rusande. Hon skulle vagga honom mot sitt varma bröst, och viska att det inte fanns några monster under sängen. Ögonen hettade och han förbannande den dagen hon dog och lämnade honom ensam i mörkret.

Något hasade sig fram under sängen och drog sig upp på madrassen. Något kröp ovanpå honom och hans blåsa tömdes på sitt varma innehåll. Den fuktiga andedräkten spred en härsken doft och hans mage drog ihop sig.

En hes och monoton röst bröt den olidliga tystnaden.

“Schh, lyssna… Din mamma vill att du ska veta något. Hon är ledsen att hon inte trodde på dig när du grät och sa att jag väntade under din säng. Men hon tror på mig nu. Åh ja, det gör hon verkligen.”

Han ville slå och sparka och rusa upp ur sängen, men kroppen lydde honom inte.

“Hon önskar att du skulle fått uppleva en sagolik födelsedag imorgon, men eftersom monster finns…”

Den plötsliga smärtan sköljde över honom som kokande vatten och han gav ifrån sig ett besinningslöst vrål, innan mörkret svepte i väg med honom.