Det först jag ser när jag vaknar på morgonen är platsen där det hände. Genom fönstret ser jag de öppna fälten, den ståtliga granskogen och motorvägen som ringlar sig upp över berget. På natten glider strålkastarna genom mörkret som eldflugor.
Den där kvällen hade vi varit på middag hos makarna Ask. Det hade bara gått ett par dagar sedan jag märkte ett uns av misstänksamhet i min frus blick. På vårt snabba och heta lunchmöte den dagen hade Beatrice Ask viskat mjukt, “Oroa dig inte, så klart hon inte vet. Inget vet.” Min frus leenden och varma blickar den kvällen stillade min oro.
Min fru körde oss hem. Hon lyckades parera den första sladden och vi skrattade till av lättnad. Men den andra lyckades hon inte häva och bilen krängde som en tvål över den våta asfalten innan den slog över vägräcket och rullande nedför bergsslutningen.
När jag vaknade till var det tystare än tyst, och bilens interiör höll mig fast som i ett skruvstäd. Min fru hängde ovanför mig i bilbältet. Henne ansikte var förvridit i en grimas, som att hon var på väg att nysa. Något jag snart förstod att hon aldrig mer skulle göra. Mörkret inne i bilen var makabert, och jag vet inte hur lång tid jag befann mig där. Vad jag minns är hur vårt liv tillsammans spelades upp framför mina ögon som en film noir, om och om igen.
Dagarna efter kraschen var ett töcken av smärtstillande, skarpa ljus, dova röster och ibland var det som att någon höll min hand. Det första jag såg när jag vaknade var en teckning av min brorsdotter av en gul ängel som svävade över en uppochnervänd bil mellan några gröna granar. På något sätt hjälpte den mig att greppa händelsen bättre än några tabletter eller psykologer kunde.
Begravningen var en stilla tilldragelse, med Vivaldi i bakgrunden, precis som hon hade velat. Hennes föräldrar var där och det var outhärdligt att möta deras trötta röda ögon. Jag kunde inte låta bli att undra hur det hade slutat om hon hade vetat. Kanske hade allt varit annorlunda och de hade aldrig behövt begrava sitt barn. Familjen Ask var inte närvarande, men de skickade en bedårande blomkrans av gran, nejlikor och rosor.
En kort tid efter begravningen hörde Beatrice av sig, ivrig att erbjuda sin varma kropp för att stilla min sorg. Istället för ett lustfyllt möte med hopslingrade kroppar och flämtande andetag, tittade vi tyst på varandra över en kopp kaffe på ett cafe. Vi har inte setts sedan dess. Ryktena säger att en ung revisor tagit min plats, men det är inget jag tänker på.
Fotstegen i snön går från skogen, över de öppna fälten, genom den snöbeklädda häcken och in på gården. Lukten av våta löv och gammal jord fyller sovrummet. Hennes närvaro är stark och jag hör på de rossliga andetagen att hon vet. Kanske visste hon redan innan den där kvällen. Det gör mig mer lättad än rädd. Även om livet snart flyr min kropp så kommer jag inte att vara ensam.