Fritz vek ihop morgontidningen och lade ned den bredvid kaffekoppen och den halvätna skinkmackan. Grannen Peders svarta Ford kom farandes på den gamla grusvägen följt av ett dammoln som bredde ut sig över fälten. Det var ovanligt att någon vågade ta den nu för tiden, då den var fylld med lömska potthål och spetsiga stenar.

Den repiga klockan handleden visade på strax efter nio. Fortfarande morgon för Fritz, men Peder borde inte komma hem från bruket förrän åtminstone 6 timmar till. Han noterade en mountainbike, som såg ut att kosta mer än hans gamla Opel, stå lutad mot ett av de stora äppelträden på Peders uppfart, och han misstänkte att den hade något med Peders tidiga hemkomst att göra.

Det var märkligt hur snabbt tiden tickade på. Fritz tyckte att bara var ett par månader sedan han hjälpte till och planterade de där äppelträden. Men det måste vara över 30 år sedan nu trodde han. På den tiden drev Folke och Gunvor en potatisodling på gården och Fritz hade precis startat veterinärkliniken i sin källare.

Han saknade Folke och Gunvor, de hade varit enkla människor av den gamla stammen med bägge fötterna på jorden. Cancern hade tagit Gunvor bara något år efter de fått Emmy. Folke gifte aldrig om sig och uppfostrade Emmy själv på gården. Men så en solig sensommardag, när Emmy skulle resa till universitet så försvann hon, och syntes aldrig till i byn, eller någon annanstans igen. Folke pratade sällan om sin försvunna dotter och Fritz visste bättre än att rota i det. En höstdag för ett par år sedan segade Folke ned på gårdsplanen och reste sig aldrig. Ett kraftigt slaganfall sa läkarna. Gården gick på auktion och bonden Daniel ropade in de omkringliggande fälten och det nygifta paret Peder och Åsa Nilsson köpte huset.

Peders bil sladdade in på uppfarten så att gruset regnade över den oklippta gräsmattan. Fritz reste sig och gick över altanen.

”Freja, jag tror bestämt att något är på gång hos grannarna.” Viskade han genom det öppna fönstret.

Peder flög ut ur bilen som att den fattat eld och gav cykeln en lång blick samtidigt som han marscherade mot huset. Sekunden senare slogs sovrumsfönstret på andra våningen upp. Fritz ögon växte när en naken ung man kröp ut genom fönstret och hängde krampaktigt från fönsterblecket. Högljudda meningsutbyten ekade ut över gården. Den unge mannen tittade ned ett par gånger innan han släppte taget. För ett kort ögonblick tycktes mannen hänga i luften som en seriefigur, innan han föll genom luften och försvann i rosenbuskarna.

Det här var inte första gången Åsa passat på att bjuda in andra män när Peder var borta. För ungefär tre år sedan såg Fritz en BMW av nyare modell på Peders uppfart. När han nyfiket gick över för att titta närmare på bilen såg han Åsa genom köksfönstret. Hon var bar på överkroppen och kysste en annan man lidelsefullt. Efter den dagen hade det fortsatt. Hennes affärer brukade vara någon månad, innan hon gjorde ett uppehåll, men det kom alltid någon ny. Fritz och Freja hade diskuterat om de skulle säga något till Peder, men i slutändan bestämde de sig för att inte lägga sig i. Dessutom hade Fritz börjat gilla det unga paret och Peder ställde alltid upp när Fritz behövde hjälp med något.

Peders högröda ansikte stack ut genom fönstret för ett ögonblick innan han slog igen det med en smäll som fick Fritz att rycka till. Strax efter stack ett skärrat ansikte upp ur rosenbuskarna och tittade sig omkring. När kusten var klar så kröp han fram och haltande mot Fritz hus.

”Men kära hjärtanes!” Utbrast Freja och ställde sig bredvid Fritz, ”Det där måste svida något så fruktansvärt.”

”Jo,” nickade Fritz, ”och den där vristen har sett sina bättre dagar.”

”Tänker du ta hand om den stackaren?”

”Jo, det verkar klokast, eller vad tror du?” Fritz förde handen över sitt orakade ansikte.

”Du har nog rätt, min kära. Då tar jag och förbereder lite.” Sa Freja och gick in.

Fritz möte upp mannen och tog tag i hans ena arm och lade den över sin axel.

”Tackar.” Sa den unge mannen, ”Du är en sann livräddare. Den där killen är riktigt sjuk i huvudet ska du veta.”

”Är det så?” Sa Fritz medan de tog sig till källaringången.

Ljusrören blinkade till och ett kallt blåaktigt sken spred sig över den gamla kliniken. Fritz hjälpte mannen upp på det rostfria undersöknings ordet.

”Oh jäklar vad kallt,” utbrast mannen när han satte sig ned.

”Det kan jag tänka mig,” skrockade Fritz och rev av en stor bit papper från en rulle. ”Här, det hjälper inte mot kylan, men du kan ju iallafall skyla dig lite.”

”Tack. Jag heter Steve förresten.”

”Ingen orsak, nöjet är på min sida. Fritz var namnet.” Fritz rullade fram en snurrstol och satte sig framför Steve.

”Vad är du? En läkare eller?” Steves ögon rörde sig nyfiket över den gamla kliniken.

”Nära. Veterinär. Drev en klinik här i nästan 40 år, innan frugan tyckte att det fick räcka. Sen sålde vi av det mesta av utrustningen och tog med oss pojken på en jorden runt kryssning. Men nog om mig nu, låt oss ta en titt på den där vristen nu.”

Fritz tog Steves fot i sin hand som om den var en fågelunge.

Steve grimaserade. ”Aj! Satan vad ont det gör.”

Fritz lutade sig tillbaka och skakade på huvudet. ”Jag skulle tro att den är bruten eller åtminstone har du fått en rejäl stukning. Svårt att säga utan en riktig röntgen är jag rädd.”

”Men vad fan,” suckade Steve, ”typiskt min jävla otur.”

Fritz lade huvudet på sned. ”Jag är ledsen grabben, men jag skulle kunna ge dig något som tar bort den värsta smärtan om du vill?”

Steves ögon blev stora. ”Oh ja, gärna.” Nickade han.

Fritz reste sig och tog fram en liten glasampull från ett av skåpen.

”Har du känt Åsa länge?” Frågade Fritz och rotade fram en spruta ur en låda.

”Nej inte speciellt. Ett par veckor kanske. Vi tränar på samma gym och började prata och ja du vet, det ena ledde till det andra om du förstår.” Ett brett flin spred sig över Steves solbrända ansikte.

Fritz nickade samtidigt som han satte kanylen i ampullen och drog upp den klara lösningen i sprutan. ”Aha, på det viset. Jag tror nog jag förstår. Men vad gör du med dina saker du fick lämna? Kan tänka mig att både din telefon och plånbok blev kvar där uppe?”

Steve skakade på huvudet. ”Till sådana här träffar packar jag lätt och tar inte med mig sånt, förstår du. Det här är inte min första gång, om jag säger så gamle man. Men det är synd att tappa cykeln, för den lär jag väl aldrig se hel igen misstänker jag.”

Fritz knackade på sprutan med fingret. ”Jo, det är dystert. Men låt oss se om vi inte kan ta bort lite av den där smärtan nu?”

”Det låter alla tiders det. Fyll upp mig med lite godsaker, doktorn.”

Fritz log och satte sig tillrätta i stolen och förde sprutan mot Steve som tittade nyfiket på när kanylen sjönk djupt in i låret.

”Så där. Nu kommer det snart att kännas mycket bättre.” Sa Fritz och lade den tomma sprutan på bänken.

Steve tittade runt i rummet ett tag innan han fick ett förvånat uttryck.

”Öh oj, den där visste var den tog.” Steve vinglade till och grabbade tag i bordet med bägge händerna. ”Ska det verkligen vara… Du, jag tror något är fel.” Sa Steve med en orolig blick. Fritz resta sig upp, tog tag i Steve, och lade sakta ned honom på bordet. Steves ögon rörde sig fram och tillbaka som pingpongbollar.

”Sch, slappna av Steve och låt det bara hända. Du kan lita på mig, det här är inte min första gång heller.” Ett belåtet leende spred sig i Fritz ansikte.

Fritz kunde inte hjälpa det. Lika lite som han kunde hjälpa det den där dagen för så länge sedan, då hans mor hade bakat en plåt med härliga chokladrutor. Hon hade gått ut för att hänga tvätten medans hon lät plåten svalna på bänken. Unge Fritz hade kämpat länge med sig själv innan han gav upp och smög åt sig en liten bit av den underbara kakan. Innan hans mor kom tillbaka var nästan halva plåten borta. Smärtan och ljudet från den örfilen mindes han än idag, men det hade det varit värt. Han kunde inte hjälpa det.

Steve öppnade och stängde munnen som att han var på väg att säga något men kunde inte minnas vad. Förgäves försökte han fylla sina lungor men musklerna lydde inte. Ögonen buktade och hans ansikte fick en ljusblå ton. Korta spasmer ryckte i kroppen, innan den till slut blev stilla och ögonen fixerades rakt upp. Fritz stod stilla och andades med djupa tunga andetag. När euforin lagt sig, drog han ut en låda under bordet och det rostfria stålet glimrade i kapp med hans ögon.

Fritz gick ut på altanen och lutade sig mot räcket. torkade pannan med sin näsduk. Det var det här som var tjusningen med livet – att du aldrig kunde veta vad dagen skulle föra med sig eller om den rentutav skulle bli din sista. En dag kunde du stå och vänta på bussen till universitetet, bara för att avsluta dina dagar i din grannes källare.

Händerna skakade lätt när han tog fram telefonen och tryckte numret till sin son.

”Hej, det är pappa. Jo tack, det är bara bra med oss. Hur är det med er och barnen? Det var skönt att höra. Vad sägs om vi skulle grilla till helgen? Jag har kommit över lite fint kött förstår du. Jo, man skulle kunna säga att det var en skänk från ovan. Men vad trevligt. Då säger vi det. Just det ja, skulle du kunna be Nina ta med sig lite av den där pepparsåsen hon gör? Du vet hur mycket mor din älskar den. Men vad fint. Då säger vi så.”

Fritz lade ifrån sig telefonen. Det skulle bli en underbar helg med barn och barnbarn. Kanske till och med Peder och Åsa skulle vilja komma över? Det skulle vara något att minnas det, skrockade han med ett leende.